Fluor – istället för ändrad livsstil = mindre socker och söt skräpmat – bekvämt -men vad händer med hälsan?

Till Kommunstyrelsen i Mörbylånga kommun, Halmstad kommun,  Alvesta kom-mun och Sölvesborg kommun.

Fluor – istället för ändrad livsstil = mindre socker och söt skräpmat – bekvämt -men vad händer med hälsan?

Riksförbundet Hälsofrämjandet var den organisation som stoppade införandet av fluor i de svenska vattenledningsnäten under 1970-talet. Tack vare denna insats så har det svenska samhället helt und­vikit ett ”gift” som skulle förorsakat mycket sjukdom och lidande samt en negativ miljöpåverkan och  det svenska folket har sluppit mycket sjukdom och ohälsa, tack vare detta. Nu har någon ”ny expert” (sedan tandläkarprofessorn Yngve Eriksson lanserade idén, som han backade helt ifrån 10 år senare) kommit på att tillsätta fluor i mjölken i skolorna i Färjestaden, Alvesta, Halmstad och Sölvesborg. Att på grund av stor okunskap om fluorens stora skaderisker utsätta barn i 12-13 årsåldern för ett experi-ment på dessa orter är inte bara ansvarslöst, utan ett svek mot samhället, föräldrarna och framför allt mot barnen.

Tänk till nu – Kurt Svedros ordf. i Riksförbundet Hälsofrämjandet (RHF).

Medicine professor Olov Lindal var med i RHF och deltog mycket aktivt i arbetet med att förhindra en förgiftning av stora delar av svenska folket och politikerna med statsrådet Rune Johansson i täten tog sitt ansvar för folkhälsan och stoppade experimentet. Nedan citerade textavsnitt ur Olov Lindals bok redovisas av:

www.2000taletsvetenskap.nu/special/fluor.htm

Läs gärna ”Olov Lindals bok: Före sin tid: utmanaren Olov Lindahls medicinkritiska anföranden och artiklar” Läkaren och professorn Olov Lindahl (1919-1991) framförde i många föredrag och debattartiklar en svidande kritik av skolmedicinen, redovisade i hans bok.

Fluorsköljning – En Religion

”Tron på fluorets välsignelsebringande egenskaper är enligt min mening en av de större medicinska förvillelserna i vår tid.”, Olov Lindahl

 

Karies eller tandröta uppstår när bakterier på tandytan ”matas” med raffinerat dödvitt socker och tomma kolhydrater från raffinerat vitt bröd. Då avger bakterierna sura ämnesomsättningsproduk-öter som i sin tur angriper tandemaljen. Dessa sura ämnesomsättningsprodukter uppstår inte i lika hög grad om bakterierna ”matas” med oraffinerat socker (s.k. råsocker är i hög grad raffine-rat, det består av 97% socker. Det är dock lite bättre än det vita som består av 100% soc­ker) och oraffinerat grovt bröd.

 

Koncentrationen av socker- och kolhydratmolekylerna är betydligt mindre och är betydligt mer komplexa i oraffinerade produkter, sistnämnda medför att bakterierna inte klarar av att bryta ned dem i samma utsträckning och därmed blir inte heller deras ämnesomsättningsprodukter så sura att tandemaljens naturliga försvar mot syraattacker genombrytes.

 

Vad gäller fluoret så är enligt den etablerade odontologiska och medicinska uppfattningen skyd­dar detta mot karies på så sätt att det byggs in i emaljen och stärker denna mot sura angrepp.
Det finns dock INGA (!?) som helst vetenskapliga bevis för detta! Vi överlämnar nu ordet åt medicine professor Olov Lindahl:

”De flesta har troligen hört talas om fluor som man tillsätter vatten i avsikt att förhindra upp­komsten av tandröta (karies). Tron på fluorets välsignelsebringande egenskaper är enligt min uppfattning en av de större medicinska förvillelserna i vår tid.

 

I själva verket är fluor i de doser som rekommenderas (1 ppm) på sikt ytterst skadligt och en av delorsakerna till en rad sjukdomar och till ett för tidigt åldrande. En ppm (parts per million) bety­der att det är en del fluor på 1 000 000 delar vatten eller 1 mg fluor i en liter.

 

En viss kortvarig positiv effekt på tänderna av fluor är svårt att med absolut säkerhet utesluta. Om man ser positivt på alla de rapporter som finns, kan det tänkas att fluortillförsel i vattnet uppskjuter kariesangrepp något år för att på längre sikt i stället göra tänderna sköra och mer angripna.

 

Det är också möjligt att pensling av tänderna med fluor har en viss förstärkande effekt på emal­jen. På sikt blir den dock mer ömtålig av denna behandling.

 

Mot dessa högst osäkra positiva, kortsiktiga effekter står dock de negativa effekterna – akut aller­girisk och säker långsiktig förgiftning.

 

Uppfattningen att fluor skyddar mot karies har blivit något av en religion och de flesta tandläkare är indoktrinerade därav.

a

Problemet med fluorprofylax är att den som alla förebyggande åtgärder är ytterst svår att bedö­ma och leda i bevis. Vanligen har bevisföringen gått så till att två städer eller områden jämförts, där det ena fått sitt vatten fluoriderat och det andra förblivit obehandlat. Tandläkarna har sedan på skolbarn i olika åldrar följt frekvensen av nya ”hål” i tänderna och gjort statistik som visat lä­gre kariesfrekvens i de fluorbehandlade områdena. Tandläkarna har i dessa undersökningar varit medvetna om vilka barn som fått och vilka som inte fått fluor. Detta har troligen påverkat dem så att de funnit många hål hos de obehandlade och få hos dem som fått fluor. Deras starka förvänt­ningar på effekt har påverkat deras omdöme och observationsförmåga så att de fått de resultat de velat ha.

 

Detta låter kanske skeptiskt i överkant men det har sin förklaring. Hål i tänderna – karies – är ett relativt begrepp. Det finns små och stora hål och små bruna gropar, som kan vara början till ka­ries. De sistnämnda lämnar vissa tandläkare obehandlade då de kan stå oförändrade i decennier, medan andra tandläkare utnämner dem till hål och lagar för säkerhets skull. Det finns också hål som inte så lätt syns utifrån utan bara på röntgen och ibland bara syns om flera bilder tas i olika riktning. Idag anses röntgen vara det säkraste sättet att upptäcka hål, men även tolkningen av röntgenbilderna kan variera. Kort sagt, i gränsfallen är det en ren smaksak om en liten förändring utnämns till karies eller ej.

 

En historia kan illustrera detta. En patient som blivit färdigbehandlad hos en tandläkare tyckte att han skulle kontrollera om det gick att lita på tandläkare. Han sökte därför en ny tandläkare och bad att få sina tänder kontrollerade. Den nya tandläkaren hittade då 3 hål som han tyckte behöv­de lagas. Upprörd över detta eventuella slarv hos den förste och över eventuell överdiagnostik i kommersiellt intresse hos den andre, anmälde han båda tandläkarna till Socialstyrelsen, som är kontrollmyndighet för all medicinsk vård. Här tillsattes två nya ”superspecialister” som kontrol­lerade tänderna hos patienten. Dessa hittade då 4 hål! Det märkliga var dock att alla tre tand­läkarna som fann ”nya” hål hittade dem på olika ställen och att det inte var några ”hål” som var gemensamma.

 

Detta visar att diagnostiken av karies är något av ett godtycke. Detta gäller givetvis bara små och diskutabla hål och inte stora förändringar som alla inklusive patienten lätt kan konstatera.

 

För att en undersökning av resultaten efter en fluorbehandling verkligen skall vara bevisande måste alltså krävas att de tandläkare som ”räknar hål” inte vet vilka som fått och vilka som inte fått behandling. Konstigt nog har detta krav praktiskt taget aldrig uppfyllts under de första 20 åren av fluorpropaganda. Därefter har emellertid flera sådana korrekta (dubbelblinda) undersök­ningar utförts och de har då alltid utfallit negativt, dvs. de har visat att det ej funnits någon säker minskning av kariesfrekvensen efter fluortillförsel.

 

Även på djur har en rad sådana korrekta undersökningar utförts, utan något positivt resultat. Det tycks således vara uppenbart att vattenfluoridering saknar kariesskyddande effekt eller att i varje fall en eventuell effekt är mycket liten och ej vetenskapligt dokumenterad.

 

Det finns idag en rad observationer som visar att kariesfrekvensen ibland är hälften så stor i fluorfattiga områden som i fluorrika. Orsaken till detta kan då vara att karies har så många or­saker, t ex intag av mineraler och spårelement, matvanor, speciellt sockertillförsel, munhygien och arv. Under de senaste 20 åren har kariesfrekvensen minskat med cirka 50% både i fluori­derade och icke fluoriderade områden, vilket alltså visar att en gynnsam utveckling är på väg oberoende av fluor.

 

Man frågar sig då hur en hel tandläkarkår – liksom delvis läkarkåren som ej protesterat – har kun­nat låta sig luras så grundligt under snart 40 år. Fyra orsaker härtill är tänkbara:

  1. Fluor kan ge hårdare emalj även om den på sikt blir sämre. Man kan ha observerat detta i god tro.
  2. På grundval av felaktiga observationer har tandläkare funnit att fluor ger mindre karies och trott på sina observationer.
  3. Indoktrineringen om fluorets förträfflighet har varit så stark att de tandläkare som forskat har ”lurat” sig själva till resultat som stämmer med deras förutfattade mening.
  4. Kommersiella intressen har velat få fluor ”nyttigförklarat”, satsat stora pengar på detta och lyckats lura hela tandläkarkåren.

Alla dessa förklaringar har säkert samverkat. Den sistnämnda fordrar dock några kommentarer. Aluminium – och konstgödselindustrin alstrar fluor som en biprodukt. Röken och vattnet från des­sa fabriker sprider fluor över stora landområden där gröda och vatten blir förgiftade och där kor­na blir sterila, får svåra skelettsjukdomar och dör. Detta har lett till stora skadestånd i USA, de juridiska ”stämningarnas” förlovade land. I syfte att minska detta ”förgiftningstryck” har man lan­serat teorin att fluor faktiskt är nyttigt och har därigenom slagit två flugor i en smäll. Dels kom­mer giftstämpeln bort, dels går det att sälja fluor till vattenverken med god förtjänst.

 

Det säger sig självt att sådana lömska attentat mot folkhälsan inte dokumenteras öppet och är svåra att leda i bevis. Det är dock helt klarlagt att en rad av de mest ”troende” fluoranhängarna och fluorforskarna har direkt betalts/mutats av aluminiumindustrin som lämnat mycket stora be­lopp till forskning som visar att fluor är nyttigt.

 

Några historier om denna lobbyverksamhet kan vara belysande. En läkare i Stockholm som var skeptisk mot fluor skrev på 60-talet en serie artiklar i dagspressen som visade att fluor var farligt och att nyttan var obevisad. Han blev plötsligt uppringd av en amerikan som uppmanade honom att sluta med dessa skriverier, annars skulle han bli märkt och råka illa ut! Sådant tyder på att motparten inte har riktigt rent mjöl i påsen. Även andra fluormotståndare har vittnat om att de blivit hotade.

 

En amerikansk tandläkare, som forskade på karies och fluor, fann att fluor ökade risken för karies och lyckades få denna undersökning publicerad i en fransk tidskrift. ”Fluormotståndare” får an­nars regelbundet sin forskning refuserad i facktidskrifter. Detta negativa resultat retade ”fluor­maffian” som såg till att tandläkaren blev utesluten ur sin fackförening och skandaliserad. Han förlorade sin praktik och närmade sig ruinens brant. Ett år efter den första publikationen kom emellertid en dementi. Tandläkaren skrev åter i samma tidskrift och förklarade att han gjort ett misstag och räknat fel. Det var i själva verket tvärtom – fluor var bra. Därefter återfick han sitt medlemskap och sina patienter och kunde leva lycklig i alla sina dagar!

 

Under årens lopp har bittra strider rasat mellan fluoranhängare (kallad fluormaffian!) och fluor­motståndarna (kallade fanatiker!). I åtminstone tre fall har denna strid dragits inför domstol och det har då klart kunnat fastslås att fluoranhängarna (från industrin) direkt ljugit och förfalskat siffror och rapporter för att få fluor att framstå som nyttigt och ofarligt. (Den som är speciellt in­tresserad av detta problem bör läsa boken ”Fluoride – The Aging Factor” av John Yiamouyiannis, 1983. ISBN 0-913571-00-8).

 

Just vid den sista korrekturläsningen noterar jag att en federal forskningsinstitution i USA fri­släppt en rapport som fastslår att det är definitivt bevisat att fluor framkallar skelettcancer. Detta torde medföra att alla tillsatser av fluor, t.ex. i tandkräm, blir förbjudna.

 

Att forskningsresurser, pengar, makt och kontroll av de vetenskapliga publikationerna handhafts av de troende och köpta fluoranhängarna kan förklara att fortfarande en majoritet av tandläkare och läkare liksom allmänheten tror på denna farliga propaganda.

På vilket sätt är då fluor farligt och vilka sjukdomar uppstår därav?

 

Fluor finns i mat och vatten som fluorid och är vanligen bundet till natrium som saltet natrium­fluorid. I stora doser är detta ämne ett starkt gift och används t.ex. som råttgift. Detta behöver inte betyda att det är giftigt i mindre doser. Selen är t.ex. också giftigt i stora mängder men t.o.m. livsnödvändigt i mycket små doser. Argumentet ”råttgift” är därför inte helt relevant för att döma ut fluorid. I de små doser som rekommenderas för att förebygga karies – ett eller ett par milligram – ger ämnet ingen akut giftighet.

 

En minoritet (hur stor vet man inte) blir eller är allergisk mot fluorid. Detta yttrar sig i hudutslag som eksem, akne, klåda och rodnad av huden men även som astma, hösnuva, allmän trötthet, huvudvärk och magbesvär. George Waldbott är en amerikansk läkare som skrivit och forskat mycket på detta område. Han har visat att patienter med dessa symtom blivit helt besvärsfria när de slutat att tillföra sig fluor. Det som sedan bevisar sambandet är att patienterna får tillbaka sina symtom när de avsiktligt eller oavsiktligt tillfört sig fluor igen – ej sällan fler gånger.

 

Utan kännedom om dessa samband är det svårt att upptäcka och eliminera en sådan allergi. Ett problem är att det krävs något av ett detektivarbete för att fastställa förekomsten av fluor i vat­ten och vanlig mat. Dagens industrimat har ofta en tillsats av vatten (korv t.ex. 50%!). Detta vatten kan då vara fluorhaltigt och det är inte lätt att göra fluoranalyser på all mat man tänker köpa. Den som vill vara på säkra sidan måste därför tillföra sig mat som ej är manipulerad i indu­strin och är odlad på fluorfria marker. Givetvis måste även dricksvattnet vara fluorfritt (helt fluor­fritt vatten finns knappast, men det bör vara under 0,2 ppm). Sedan gäller det att undvika alla slags drycker (vin, öl, läskedrycker, mineralvatten osv) som kan ha avsevärd, ej deklarerad fluor­halt.

 

Tyvärr finns det ingen enkel diagnosmetod för att fastställa fluorallergi. Först om symtomen för­svunnit sedan allt fluor eliminerats vet man orsaken. Givetvis kan alla dessa allergiska symtom ha andra orsaker än fluor, men det är fullt möjligt att den idag nästan epidemiska ökningen av allergier delvis kan bero på den ökade fluorhalten i vatten och mat.
Mer intressant än fluorallergi är dock den långsamma förgiftning som fluor ger upphov till och som ökar frekvensen av en rad sjukdomar inklusive cancer och inte minst påskyndar åldrandet.

 

Två byar, en i Turkiet och en på Sicilien, är kända för att de befolkas av människor som åldras ovanligt snabbt. Redan vid 30-40 års ålder är de flesta ålderstigna, värkbrutna och mycket ryn­kiga. Missfall, dödfödda barn och missbildningar förekommer i onormalt hög frekvens i dessa byar. Man sökte länge efter orsaken till detta och fann då att fluorhalten i dricksvattnet var hög och låg på 5-6 ppm. Vissa områden i Indien är likaså kända för lika hög fluorhalt i dricksvattnet. Här har framförallt konstaterats att skelettet blir svårt deformerat, inte minst ryggen så att förlamningar sekundärt uppkommer.

 

På vilket sätt påverkar då fluorid kroppen och vilka sjukdomar bidrar den till? Det finns idag en omfattande forskning som visar att fluorid är ett starkt enzymgift. Enzymerna är kroppens smörj­olja som möjliggör alla kemiska reaktioner. Utan enzymer stannar hela ämnesomsättningen, livs­processen saktar upp och vi dör. Dåliga och skadade enzym gör att allt fungerar sämre och alla slags rubbningar kan uppstå. Vi har totalt flera tusen enzym i kroppen och fler upptäcks undan för undan. De har alla märkliga namn: glutationperoxidas, acetylkolinesteras, alkaliska fosfataser, fosfomonoesteras osv. Var och en styr sin kemiska reaktion och namnet är kopplat till det ämne som omsätts.

 

Enzymernas förmåga att omsätta/omvandla kemiska ämnen kan mätas exakt och beskrivas i siff­ror. Om fluorid sätts till en lösning där ett enzym får verka hämmas enzymet och producerar min­dre. Det innebär att ämnesomsättningen saktar av och försämras. Forskningen på just fluorid och enzym är inte prioriterad varför inte alla enzym blivit kartlagda i detta avseende.

 

Ett hundratal är dock testade och fluor hämmar hos dem alla aktiviteten som sjunker från nor­mala 100% till 50 eller ännu lägre. Graden av hämning är givetvis beroende av koncentrationen av fluorid och den koncentration som mest testats är 1 ppm – samma som rekommenderas i dricksvatten. I denna koncentration hämmar fluorid i större eller mindre utsträckning ett 50-tal enzym. Vid 2 ppm hämmas ytterligare ett antal.

 

Fluoranhängarna har givetvis försökt att hitta invändningar mot och bortförklaringar till dessa da­ta och sagt att koncentrationen 1 ppm visserligen finns i dricksvattnet men att koncentrationen i kroppen kanske är mindre och ofarligare. Även detta har blivit undersökt. Det visar sig då att de flesta vävnader som hjärna, hjärta, njurar, lever osv har fluorkoncentrationer på mellan 0,3 och 4,0 ppm. På människor som levt i icke fluoriderade områden ligger värdena under 0,7 ppm. I flu­oriderade områden ligger de alla över 1,4 och upp till 4,0.

 

Våra vävnader är uppbyggda av invecklade proteiner och lipider m.m. I DNA och i bindväven (proteinet kollagen) finns en speciell koppling mellan olika proteinkedjor som kallas vätebindning. Denna skadas och bryts upp av fluorid, vilket gör att arvsmassan i DNA får en felfunktion och att bindväven blir degenererad och försvagad. Även detta sker alltså i de koncentrationer som finns i vävnaderna hos ”fluordrickare”.

 

Frekvensen av missbildning ökar klart hos djur som får fluor. I en rad djurförsök har det visats att spermierna får kromosomskador varvid frekvensen är proportionell mot mängden fluor som tillförs djuren.

 

Även hos människan har man spårat ett samband vid den medfödda sjukdomen Downs syndrom (mongolism). Då detta område hittills ej varit föremål för särskilt stort medicinskt intresse är det troligen bara en tidsfråga innan sambandet som funnits mellan missbildningar och fluor hos djur visar sig existera även hos människor.

 

Skador på arvsmassan ger hos könscellerna upphov till missbildningar. Hos vanliga celler ökar skadorna i stället risken för cancer. På djur går det lätt att visa att cancerrisken ökar med mäng­den fluor. På människor är det svårare att anställa direkt bevisande försök. I USA finns dock myc­ket övertygande data för detta samband.

 

I 10 stora städer infördes vattenfluoridering 1950. En omfattande statistik över cancerdödligheten hos befolkningen i dessa städer och hos motsvarande befolkning i 10 städer som ej fluoriderats, sammanlagt 18 miljoner människor, genomfördes under 30 år av cancerforskaren Dean Burk. Han kunde visa att cancerdödligheten sakta steg från 1940 till 1950, och lika i de två jämförda grupperna. Efter införande av fluoridering hos hälften av de undersökta ökade cancerdödligheten hos dessa snabbare så att den efter 15 – 20 år var ungefär 10% högre än hos dem som icke fått sitt vatten fluoriderat.

 

Dessa mycket oroande data har misstänkliggjorts av ”fluoranhängarna” som försökt att på olika sätt bortförklara resultatet, t.ex. genom att antyda att skillnaden kunde bero på olikheter i ras, kön, ålder m.m. Hur man än räknar om siffrorna med hänsyn till dessa invändningar kvarstår dock skillnaden. Flera liknande undersökningar har sedan gjorts och alla visar en ökad cancerdöd­lighet i områden med mer fluor i vattnet. Även den totala dödligheten (ej bara i cancer) ökar i flu­oriderade områden, men bara med cirka 5%.

 

Att fluor ger förgiftning (eller biverkningar som det kallas när man talar om medel som används i medicinskt syfte) framgår även av farmakologiska handböcker. USA:s farmakopé från 1983 upp­tar följande biverkningar vid tillförsel av 1/2 till 1 mg fluorid per dag (motsvarar 1/2 till 1 liter vatten som har fluorhalten 1 ppm): svart avföring på grund av tarmblödning, blodkräkning, svag­het/trötthet. illamående och kräkning, ytlig andning, magkramper, darrningar, omotiverad upp­hetsning, svimningstendens förstoppning, aptitlöshet, smärtor och värk i skelettet, hudutslag, ömhet i mun och läppar, stelhet i leder, viktförlust, missfärgning av tänderna.

 

Givetvis finns det andra orsaker till sådana symtom än fluorförgiftning. Listan är imponerande nog som exempel på iakttagna biverkningar, som försvinner när fluor elimineras från mat och dryck.

 

Hur skall man då kunna undvika fluortillförsel?

 

Det är tyvärr inte så lätt. Fram till 1977 fanns det i Sverige ett officiellt gränsvärde för fluor i vat­ten. Upp till 1,5 ppm var tillåtet. Över detta värde förklarades vattnet som otjänligt och fick ej användas till dryck. Detta övervakades – fastän dåligt – av hälsovårdsnämnderna. Efter 1977 har detta gränsvärde (som resultat av fluorpropagandan?) höjts till 6 ppm, vilket innebär att vatten med så höga halter är godkänt som dricksvatten. Dock säger man att viss försiktighet bör iakt­tagas när det gäller barn. Över 1,5 ppm ger viss risk för mild missfärgning av tänderna (tand­fläcksjuka), över 2,5 föreligger ökad risk för tydlig tandfläcksjuka och över 4,0 är vattnet ej läm­pat för barn. Problemet är bara att praktiskt taget ingen konsument vet hur mycket fluor dricks­vattnet innehåller.

 

1977 gjordes en undersökning i Livsmedelsverkets regi. Det visade sig då att 242 vattenverk ha­de halter mellan 1,5 och 3,9 ppm fluor, 6 vattenverk hade 4,0-5,9 och ett hade mer än 6,0 ppm. De som drack detta vatten hade dock ingen kännedom om vad de fick i sig eller om riskerna (som enligt officiell expertis är obefintliga). Av 18 000 privata vattentäkter som undersökts (5 % av al­la) låg majoriteten under 1,5 ppm. Hos var tionde fann man fluorvärden mellan 1,5 och 4,0 ppm och hos var hundrade var värdet över 4,0. Hur mycket fluor som finns i de ej undersökta brun­narna (95 % av alla) är okänt. I Uppsala där fluorhalten anses vara optimal ur kariessynpunkt är värdet 1,1-1,2 ppm.

 

Då redan halter över 0,5 ppm är klart skadliga tycks det alltså uppenbart att en majoritet av be­folkningen får i sig farliga mängder fluor bara genom dricksvattnet. Till detta kommer tillförseln via mat som ”berikats” med samma vatten eller innehåller fluor från den mark där den odlats. Detta är alltså ett folkhälsoproblem av stora mått och det är omöjligt att avgöra hur stor del av våra sjukdomar som orsakas av fluor, som då är en delorsak bland många andra.

 

Om man vill undvika att åldras i förtid, få ökad risk för cancer, allergi, försvagat immunsystem och skelett- och ledsjukdomar, bör man som första åtgärd ta reda på hur mycket fluor det finns i dricksvattnet. Helt fluorfritt vatten är mycket sällsynt då små mängder fluor ingår i all jord och i olika bergarter. Helst bör vattnet ligga under 0,2 ppm, i varje fall under 0,5 ppm fluor. En (prak­tiskt besvärlig) möjlighet att slippa fluor är att framställa sitt eget dricksvatten i en destillations­apparat, vilket rekommenderas till dem som har en direkt fluorallergi. Vissa vattenfilter kan av­lägsna merparten av fluor från vattnet. (Se nyttiga adresser i slutet av denna bok.)

 

Givetvis bör man undvika fluoriderad tandkräm liksom alla former av fluorpensling och liknande lokalbehandling som idag prackas på skolbarnen. Även om sådan lokalbehandling bara sker nå­gon enstaka gång, är mängden fluor i dessa preparat rätt hög och det är oundvikligt att en del sväljs ned, speciellt av små barn. Det finns faktiskt i USA exempel på dödsfall hos barn som svalt tandkräm med fluor.

Nu är fluor bara ett av många gifter och skadligheter i vår livsmedelsmiljö. För den som inte har anspråk på att leva alldeles ovanligt länge och fullständigt frisk (se kapitel 16), kan det kanske räcka med att man kontrollerar att fluornivån i dricksvattnet ligger under 0,5 ppm, för att därige­nom undgå de värsta farorna. För dem som är allergiska är dock problemet mer komplicerat och där behövs vanligen professionell hjälp.

Fluorpropagandan under 1900-talets mitt är ett exempel på hur lätt det medicinska etablisse­manget lurar sig själv och låter sig luras av pseudovetenskaplig propaganda och felaktiga obser­vationer.”

Vad gäller fluortandkrämer innehåller dessa också en hel rad andra tvivelaktiga produkter som tensider, mjukgörare etc.

För den som vill undvika fluortandkräm finns: Utrekram & Dagsmejas naturenliga och fluorfria tandkrämer (en av deras tandkrämer innehåller dock fluor). Dessa innehåller enbart olika örter, krita, glycerin, vatten, agar-agar, myrra (kåda från myrrabusken), propolis (välgörande för tand­köttet).

Intresserade kan lån boken på bibliotek eller hitta den på antikvariat.

bok

 

Till Sveriges Regering fluorgift

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmailDela